Har varit och hälsat på min farmors bror idag. Han är sjuk, kan inte gå och knappt prata. Han kan inte äta själv. Min farmor är uppe och springer och snackar på för fullt, och han är hennes lillebror. Han har också varit sån, det vet jag. För jag har sett det. Jag tycker det är så himla sorgligt, han själv grät flera gånger. Jag blir så nedstämd av det hela. Tanken på att jag kanske aldrig mer träffar honom gör inte saken bättre. Eftersom vi inte träffas så ofta, särskilt inte nu när han har blivit så sjuk, och jag vet inte hur illa det är. Antagligen ganska illa, eftersom han sa att han åt 25 tabletter om dagen. Hemskt. Han och framor satt och pratade lite om när de var mindre om att hon alltid hade varit en surkärring, och en "Jag kan själv!"- människa. Precis som nu. Det gjorde honom ledsen att se sin äldre syster så pigg när ha själv satt där han satt och inte ens kunde drick kaffe själv. När vi skulle gå började han gråta igen. Det var hjärtskärande.
Han är det enda syskon till farmor som jag har träffat och hans barnbarn är bland de få nästkusiner jag har träffat. Trots att jag nog har en sådär 30-40st. Nej, nu ska jag gå och fortsätta titta på Camp Rock så jag blir på lite bättre humör.